NORTHERN SHOWHORSES

Efter att Pony hade gått ner på knä på en tur.

Anledningen till att Pony snubblade så mycket var för att åldern hade börjat sätt sina spår. Synen var inte den bästa och kroppen ville inte riktigt hänga med. Efter våran krasch så kom vi aldrig riktigt tillbaka till den form vi haft tidigare. Att inte kunna bli riden var det sämsta som kunde hända för Pony. Alla skador och sjukdomar kom på en och samma gång. Den sista tiden motionerades han bara från marken i form av tömkörning och promenader.

Men för att återgå till det psykiska i detta. Varje gång jag red och kom i ett hörn slutade jag att andas, vart stel i hela kroppen och var beredd på att nu får jag hästen över mig.  Eftersom att det var just så omkullridningen hade gått till. Hade även svårt med att göra snäva vändningar eller rida över bommar. Faran låg och tryckte på i bakhuvudet.

Första gången jag sitter på Tiny efter att jag hade gått omkull.

Var och red både Eld och Tiny väldigt myckt under den första tiden. Visst red gjorde jag, bet ihop för jag ville inte riktigt erkänna att jag var rädd. Jag, Elin Stjernstedt var rädd för att rida. Ett plötsligt infall jag fick var att vara med på Ride campen där det kommer tränare från USA och har träningar under några dagar. Fick låna syrrans arab då Pony inte var ridbar och under dessa dagar släppte det värsta av min rädsla. Jag vågade även berätta för nära att jag blivit lite rädd efter fallet och dom flesta hade redan listat ut det.

Det var under en övning när man rider på en lite fyrkant och så fort hästen inte är med så ska man vända rakt igenom den. Ska be Moa visa er denna övning. Den är super bra! Man sitter på lösa tyglar och låter hästen gå i sitt tempo och man gör den i alla gångarter men framför allt i galopp för min och Elds del iaf. Så för mig kändes det som att jag var tvungen att släppa all kontroll. Jag var livrädd, tänkte att nu får vi omkull och dör när vi måste vända igenom här. Jag kände mig helt bortkopplad från omvärlden och målade upp en massa bilder för mig själv om hur Eld bryter nacken och jag nått ben osv.

Det känns så skönt att äntligen veta att jag inte är rädd längre. Att tala om för mina närmaste att jag var rädd för att gå omkull igen hjälpte otroligt mycket då dom kunde pusha på mig till att våga. Vad jag vill ha sagt med allt detta är att man ska våga berätta om sin rädsla. Vad det än kan vara så är det alltid lättare att vara iaf två som bär bördan istället för att man är helt själv. Ibland kan det behövas en knuff åt rätt håll för att våga ta den där chansen som kan förändra allt.